Ny kärlek...
Jag är kär, jag har på sistone fallit för Pink Floyd. Ett underbart band från Storbrittanien. Jag har ju hört lite av dem förut, men det är nu på senare tid som jag tagit mig tid att lyssna på dem. Och det var det värt. Vilken grym musik de gör (gjorde, de har lagt av). Jag sitter just nu och lyssnar på dem och fick lust att skriva om dem.
Här kommer en liten snabb historielektion (som är helt frivillig att läsa):
Gruppen bildades 1965 i Cambridge i England. Då bestod bandet av Syd Barrett, Bob Klose, Richard Wright, Nick Mason och Roger Waters. Deras albumdebut var The Piper at the Gates of Dawn, då hade Bob Klose redan hoppat av.
1968 fick Pink Floyd en ny medlem, David Gilmour. Han tog över som sångare efter Syd Barrett och gjorde musiken ännu mer säregen än den var innan.
Barrett avled 60 år gammal 2006 på grund av diabetes, men mådde aldrig speciellt bra psykiskt. Det var därför han blev lämnad av bandet, han gick inte att arbeta med helt enkelt.
1968 kom albumet A Saucerful of Secrets ut och 1969 släpptes Ummagumma. Atom Heart Mother kom 1970.
1971 gav Pink Floyd ut Meddle som var början på en av deras mest kända skivor: Dark Side of The Moon (1973). Dark Side of the Moon är berömt för att alla låtarna sitter ihop och smälter samman till en lång komposition. Bland låtarna finns Time och Money, två väldigt kända Pink Floyd-låtar.
Wish You Were Here var nästa album och släpptes 1975. På den finns låten Shine On You Crazy Diamond, som är sammanlagt 25 minuter lång, dock uppdelad i två delar. Shine On You Crazy Diamond är en hyllning till Syd Barrett och hela albumet handlar om saknad och frånvaro.
1977 kom Animals ut, ett mörkt album som präglas av Roger Waters socialistiska tankegångar. Här började man se att Waters hade en viss dominans över bandet.
The Wall, antagligen det mest kända albumet efter Dark Side of the Moon, släpptes 1979. Den inre handlingen i The Wall är om murar som människor bygger upp runt sig själva. Den yttre handlingen består i rockstjärnan Pinks liv. Hela albumet är också en film med samma namn. Filmen fungerar i stort sett som en lång musikvideo till skivan. Vid det här laget hade Waters dominans blivit för stor, Richard Wright fick nog och lämnade bandet.
The Final Cut, som kom 1983, var albumet som splittrade gruppen. Waters hade tagit över för mycket.
Men Pink Floyd återförenades igen, då bara med medlemmarna David Gilmour, Richard Wright och Nick Mason. De släppte 1987 skivan A Momentary Lapse of Reason, The Divison bell och två livealbum: Delicate Sound of Thunder och P*U*L*S*E.
Pink Floyd består numera av David Gilmour (sång, gitarr), Richard Wright (keyboard) och Nick Mason (perkussionistiska instrument).
Det har varit diskussioner om en återförening, men det har inte blivit av än så länge.
Här får ni ett urval på bra låtar med Pink Floyd. Ta er gärna tid att lyssna på låtarna, de må vara långa, men de är alla varsitt mästerverk. Ni behöver inte kolla på filmerna, minimera fönstret och låt musiken flöda i bakgrunden.
Min favoritlåt som gjorde mig intresserad av bandet är Comfortably Numb. Här i liveversionen från P*U*L*S*E:
Nästa låt är Shine On You Crazy Diamond. Det är den första delen framförd på P*U*L*S*E-turnén. Tyvärr är inte hela låten med, eftersom den är för lång för att passa in i de 10 minuter som är max på Youtube.
Det här är Time från Dark Side of the Moon. Börjar möjligen lite långsamt men är en riktigt grym låt.
Här är Money från samma album. Börjar även den lite långsamt men kommer sedan igång. Det finns en anledning till att det här är den låt av Pink Floyd som låg längst på listorna i USA.
Här är låten Wish You Were Here från skivan med samma namn. Den här är oerhört vacker. Här framförs den på P*U*L*S*E.
Hey You från The Wall med den mäktiga avslutningen: "Together we stand, divided we fall!"
Sist men inte minst lägger jag upp Learning to Fly. Från albumet A Momentary Lapse of Reason. Här framförd live på The Divison Bell Tour.
Om ni undrar varför så många av videorna är liveversioner är det för att Pink Floyd är ett så bra liveband att många av deras låtar är bättre live än som studioversion.
Okej, det här var min lilla Pink Floyd-tribut. Man skulle kunna ta mig för en musikbloggare.
Annars har min vecka vart hyfsat smärtfri. Börjat träna på allvar med Reymers som jag ska spela match med mot Djurgården i morgon. Hade spanskaprov i torsdags, vilket gick bra, tyckte jag.
Tack alla vänner för en hittills trevlig vecka! Det är alltid eran förtjänst att man mår bra, om man gör det. :D
Godwannabeemusikbloggarafton!
*Epilog*
Bara för att jag är kär i Pink Floyd betyder inte det att jag är öppen för andra. ;)
Här kommer en liten snabb historielektion (som är helt frivillig att läsa):
Gruppen bildades 1965 i Cambridge i England. Då bestod bandet av Syd Barrett, Bob Klose, Richard Wright, Nick Mason och Roger Waters. Deras albumdebut var The Piper at the Gates of Dawn, då hade Bob Klose redan hoppat av.
1968 fick Pink Floyd en ny medlem, David Gilmour. Han tog över som sångare efter Syd Barrett och gjorde musiken ännu mer säregen än den var innan.
Barrett avled 60 år gammal 2006 på grund av diabetes, men mådde aldrig speciellt bra psykiskt. Det var därför han blev lämnad av bandet, han gick inte att arbeta med helt enkelt.
1968 kom albumet A Saucerful of Secrets ut och 1969 släpptes Ummagumma. Atom Heart Mother kom 1970.
1971 gav Pink Floyd ut Meddle som var början på en av deras mest kända skivor: Dark Side of The Moon (1973). Dark Side of the Moon är berömt för att alla låtarna sitter ihop och smälter samman till en lång komposition. Bland låtarna finns Time och Money, två väldigt kända Pink Floyd-låtar.
Wish You Were Here var nästa album och släpptes 1975. På den finns låten Shine On You Crazy Diamond, som är sammanlagt 25 minuter lång, dock uppdelad i två delar. Shine On You Crazy Diamond är en hyllning till Syd Barrett och hela albumet handlar om saknad och frånvaro.
1977 kom Animals ut, ett mörkt album som präglas av Roger Waters socialistiska tankegångar. Här började man se att Waters hade en viss dominans över bandet.
The Wall, antagligen det mest kända albumet efter Dark Side of the Moon, släpptes 1979. Den inre handlingen i The Wall är om murar som människor bygger upp runt sig själva. Den yttre handlingen består i rockstjärnan Pinks liv. Hela albumet är också en film med samma namn. Filmen fungerar i stort sett som en lång musikvideo till skivan. Vid det här laget hade Waters dominans blivit för stor, Richard Wright fick nog och lämnade bandet.
The Final Cut, som kom 1983, var albumet som splittrade gruppen. Waters hade tagit över för mycket.
Men Pink Floyd återförenades igen, då bara med medlemmarna David Gilmour, Richard Wright och Nick Mason. De släppte 1987 skivan A Momentary Lapse of Reason, The Divison bell och två livealbum: Delicate Sound of Thunder och P*U*L*S*E.
Pink Floyd består numera av David Gilmour (sång, gitarr), Richard Wright (keyboard) och Nick Mason (perkussionistiska instrument).
Det har varit diskussioner om en återförening, men det har inte blivit av än så länge.
Här får ni ett urval på bra låtar med Pink Floyd. Ta er gärna tid att lyssna på låtarna, de må vara långa, men de är alla varsitt mästerverk. Ni behöver inte kolla på filmerna, minimera fönstret och låt musiken flöda i bakgrunden.
Min favoritlåt som gjorde mig intresserad av bandet är Comfortably Numb. Här i liveversionen från P*U*L*S*E:
Nästa låt är Shine On You Crazy Diamond. Det är den första delen framförd på P*U*L*S*E-turnén. Tyvärr är inte hela låten med, eftersom den är för lång för att passa in i de 10 minuter som är max på Youtube.
Det här är Time från Dark Side of the Moon. Börjar möjligen lite långsamt men är en riktigt grym låt.
Här är Money från samma album. Börjar även den lite långsamt men kommer sedan igång. Det finns en anledning till att det här är den låt av Pink Floyd som låg längst på listorna i USA.
Här är låten Wish You Were Here från skivan med samma namn. Den här är oerhört vacker. Här framförs den på P*U*L*S*E.
Hey You från The Wall med den mäktiga avslutningen: "Together we stand, divided we fall!"
Sist men inte minst lägger jag upp Learning to Fly. Från albumet A Momentary Lapse of Reason. Här framförd live på The Divison Bell Tour.
Om ni undrar varför så många av videorna är liveversioner är det för att Pink Floyd är ett så bra liveband att många av deras låtar är bättre live än som studioversion.
Okej, det här var min lilla Pink Floyd-tribut. Man skulle kunna ta mig för en musikbloggare.
Annars har min vecka vart hyfsat smärtfri. Börjat träna på allvar med Reymers som jag ska spela match med mot Djurgården i morgon. Hade spanskaprov i torsdags, vilket gick bra, tyckte jag.
Tack alla vänner för en hittills trevlig vecka! Det är alltid eran förtjänst att man mår bra, om man gör det. :D
Godwannabeemusikbloggarafton!
*Epilog*
Bara för att jag är kär i Pink Floyd betyder inte det att jag är öppen för andra. ;)
Kommentarer
Postat av: Disa
usch va dom va fasligt bra.
Postat av: Disa
haha! kanske inte magiska.. men knulldugligt. xD
/dumma ord man använder.. usch på dig disa/
Postat av: Jonas
haha, konstigt sammanhang kanske Disa ;)
Pink Floyd har liksom ett skönt sound på ngt sätt.. Prova lyssna på Dire Straits, dom har nog lugnare musik men typ samma stil tror jag, sen vet jag inte vad Cream har gjort för musik, men kända blev dom!
Min egen favorit från 70-80 talet e det australiensiska bandet AC/DC som lirar något brutalare än Pink Floyd.. ge dom en chans och säg vad du tycker ;)
Sköt om dig Teo!
Postat av: klara,
jag gillar "wish you were here" :D
Trackback
